Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer

av René Nyberg

De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot är talet om automatik vilseledande. Båda länderna fattar sina egna beslut utgående från sina nationella intressen.

På andra sidan Bottniska viken förs en annorlunda diskussion. Den svenska debatten är öppet partipolitisk. Sverige har mycket att ta igen när det gäller att stärka den egna försvarspolitiken. Efter Kalla krigets slut monterade Sverige ner sitt försvar och avstod från det territoriella försvaret och värnplikten. Kvar har man dock en av tradition stark vapenindustri, ett flygvapen med hög prestationsförmåga, en slagkraftig marin med toppresterande ubåtar och en underrättelseförmåga i världsklass.

Finlands styrka är avskräckning genom bestridande från att utnyttja Finlands territorium – deterrence by denial. Således ett territoriellt försvar.

Finlands svagheter har att göra med materiel och den långsamma höjningen av beredskapen. Vidare är detaljerna i den kommande underrättelselagen fortfarande öppna, framför allt vad gäller metoderna för inhämtning av information.

Frågan om södra Östersjön, som dominerar i den svenska debatten, får Finland att framstå som en avlägsen landsända, en periferi. Det är dock en illusion. Södra Östersjön är ingen egen, fristående krigsskådeplats. Det är ingen ny neuralgisk front mellan Ryssland och Väst, som en svensk bedömare uttryckte det. Verksamheten på Östersjön är en återspegling av kriget i Ukraina och utgör därmed en sidoskådeplats – som visserligen ger upphov till nervsmärta, det ska inte förnekas. Det var därför Finlands F-18 Hornet-plan anföll och Sveriges JAS 39 Gripen-plan försvarade Gotland i september.

Den ökade militära verksamheten på Östersjön har breda återverkningar. Med den tangerar Östersjön Rysslands kärnområden, Sankt Petersburg och Murmanska kusten. I ett ryskt perspektiv visar sig hela Östersjön i ljuset av Sankt Petersburg och Sankt Petersburg-regionen. Södra Östersjön kan inte separeras från den större militärgeografiska helheten.

Den förmåga som Ryssland har skapat, att med hjälp av olika vapensystem bestrida tillträde till och kontroll över ett stridsområde – A2/AD – är en betydande militär faktor. På detta sätt agerar Ryssland förutom i Kaliningrad också på Krim, i Syrien och i Sankt Petersburg och Murmansk. I norr är strävan att skjuta fram skyddet av andraslagsförmågan ända till Norska havet. Uppgiften om att man grupperat S-400 SAM-robotar i Leningrads oblast i riktning mot finska gränsen är en del av denna helhet. Det har också att göra med robotförsvaret, vars begränsningar Ryssland och USA inte lyckats enas om.

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

Detta förklarar vissa centrala skillnader i ländernas säkerhetspolitik. Enligt den svenske utredaren Krister Bringéus innebär det militära samarbetet mellan Finland och Sverige dock ett skifte av paradigm, alltså en ändring av ett allmänt accepterat tankesystem. Vid Gullrandadiskussionerna i juni konstaterade statsminister Stefan Löfven att det militära samarbetet med Finland syftar till operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. De allra ivrigaste i Finland hann redan se framför sig en försvarsallians, dock utan att komma ihåg att Sverige varken ger eller begär några garantier. Detta är dock inget hinder för en utveckling av det militära samarbetet steg för steg.

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  
Författaren är Finlands f.d. ambassadör i Moskva och Berlin

Print Friendly
Written by René Nyberg