Finlands och Rysslands historia i hög grad en studie i geografi

René Nyberg – 9 december 2017

HBL

Finlands förhållande till Ryssland är djupt förankrat i historia. Och vad är historia om inte till en hög grad en studie om geografi i tiden? Stalins ord till Paasikivi i Kreml i oktober 1939 om att “varken ni eller vi kan rå för geografin” är inte glömda.

 Under kalla kriget framställdes den strategiska situationen i norr som nordisk balans. Det var speciellt den norske forskaren Arne Olav Brundtland som utvecklade teorin där Norge som Natomedlem betecknades som motvikt till det av VSB-pakten hämmade Finland. Fast tankegången i och för sig hade sina förtjänster var det omöjligt för Finland att se sig självt som en motvikt till Norge och acceptera den deterministiska synen. Men såsom notkrisen 1961 bevisade reagerade Norden och speciellt Sverige på sovjetiskt tryck mot Finland. Det var någonting som Moskva noga noterade.President Urho Kekkonens kända initiativ om en kärnvapenfri zon i Norden liksom hans förslag om gränsfred i norr blev ofta missförstådda. De var Kekkonens försök att förekomma och desarmera eventuella sovjetiska påstötningar i en kris.

President Mauno Koivistos kanslichef Jaakko Kalela relaterar gärna Koivistos ironiska kommentar till ett påhopp om finlandisering: ”Påståendet att Finlands ställning har försvagats innebär väl att vårt utgångsläge hösten 1944 var starkt.”

Historiskt sett är den nordiska balansen ingenting nytt. Sedan medeltiden låg det i Lübecks, Nederländernas och Englands intresse att förhindra att varken Danmark eller Sverige ensamt kontrollerade handeln i Östersjön. De varierande svenska och danska allianserna under seklens lopp stötte därför ofta på patrull hos utomöstersjöiska makter. Balansen i Östersjön rubbades oåterkalleligt med grundandet av S:t Petersburg och den svenska stormaktens nedgång, fast varken Sverige eller Danmark insåg det till fullo före Napoleonkrigen.

Aleksandr Pusjkins celebra dikt Bronsryttaren lanserar den välkända tanken bakom grundandet av S:t Peterburg:

”Naturens ordning själv beskär/oss att slå upp ett fönster här/emot Europa.”

Men den innehåller även ett hotfullt bud till fienden:

”Här bör den nya staden byggas/Det hotar svensken, och så kan/vi mot hans onda anslag tryggas.” (Översättning Lars Zilliacus, Ersatz, Stockhom 2017 s. 43).

När dikten utkom 1833 hade det ryska Sverige, de sex svenska län som avstods i freden i Fredrikshamn 1809, konsoliderats till Storfurstendömet Finland med av kejsaren-storfursten bestyrkta rättigheter såsom den svenska lagen, den lutherska tron och det svenska språkets ställning. Bondespråket, finskan, slumrade ännu och jämställdes med svenskan först 1863 av Alexander II.

Med den svenska politiken av 1812 var jämvikten återställd i Norden och furst Potemkins kärva ord till det svenska sändebudet i S:t Petersburg, greve Stedingk, hade fallit i glömska. Efter Gustav III:s krig 1788–1790 summerade Potemkin sina tankar med vad Stedingk kallade för ett ”ryskt Columbi ägg”: Ödelägga Finland, bortföra befolkningen och tvinga den att bosätta sig i glesbefolkade delar av Ryssland. ”Han talte med mig om detta som den bästa försvarsplanen mot Sverige”: (Carl Henrik von Platen: Stedingk, Atlantis 1995, s. 208). Hundrafemtio år senare tillämpade Stalin systematiskt Potemkins metod med hjälp av boskapsvagnar.

Med den ”Stora ryska revolutionen” såsom den officiösa ryska historiografin i dag kallar åren 1917–1922 var balansen rubbad och Sovjet-Ryssland inträngt i Finska vikens ända. Stalins tolkning av situationen var det omringade fortet och han rustade för krig.

När kriget bröt ut 1939 var det finska samhället förenat och starkt. Den finska regeringen åtnjöt ett brett stöd i riksdagen medan de baltiska staterna och Polen hade övergått från parlamentarisk demokrati till auktoritärt styre och Tjeckoslovakien hade upphört att existera. När kriget tog slut 1945 hade enbart tre huvudstäder i det krigförande Europa besparats ockupation: Helsingfors, London och Moskva.

Med hela ”sjökanten”, såsom Axel Oxenstierna kallade kusten söder om Sverige, i sovjetiska händer och Röda armén vid Elbe var balansen i Europa hotad. Med massivt amerikanskt materiellt stöd och grundandet av Nato återställdes jämvikten i kärnvapenåldern.

Avgörande för att Finland överlevde var enligt George F. Kennan det finska motståndet och Sverige. Molotov utbrast till ett svenskt statsråd i september 1940: ”Finska kriget, det var ju ert krig.” Det var vinterkriget som placerade Finland på Stalins karta. Före 1939 var Finland för Sovjetunionen en randstat limitrof, någonting som påminner om 1990-talets uttryck ”nära utlandet”. Fast Finland hade allierat sig med Belsebub för att bekämpa djävulen antog Finland aldrig Belsebubs värderingar. Mannerheim hedrade de stupade judiska soldaternas minne med att på självständighetsdagen den 6 december 1944 besöka synagogan i Helsingfors. Som första land i krigets Europa skred Finland till parlamentsval i mars 1945 när de allierade ännu var allierade och förespråkade fria val.

Återigen är Ryssland inträngt i Finska vikens ända, fast med kontroll över Viborg och Karelska näset varifrån gasledningen Nordstream I till Tyskland i dag har sin början. Ändå är situationen markant en annan än efter den ryska revolutionen. Femtio år av mångsidig samverkan med den stora grannen har stabiliserat förhållandet och skingrat hatkänslorna. När den ryska politikerpajasen Vladimir Zjirinovskij utbrast att finnarna hatar ryssarna på grund av vinterkriget, var det ingen i Finland som noterade honom. Anledningen till utbrottet var kvartsfinalen i ishockey i Sotji i februari 2014 där Finland slog Ryssland med presidenterna Sauli Niinistö och Vladimir Putin på åskådarläktaren. Men samtidigt råkade den aningslösa Zjirinovskij bekräfta att vinterkriget fortfarande bildar grundvalen för det finsk-ryska förhållandet.

Det är inte lätt att definiera när efterkrigstiden tog slut i förhållandet till Sovjetunionen. Det sista tåget med skadeståndsleveranser passerade gränsen i september 1952, en månad efter avslutningen av de olympiska spelen i Helsingfors. Stalin levde ännu vid det här laget och Sovjetunionen deltog för första gången i OS, men Moskva krävde att de sovjetiska idrottarna bör få bo avskilt från de andra. Den nybyggda teknologbyn i Otnäs, väster om Helsingfors, blev östblockens egen olympiska by.

President Paasikivi avböjde 1947 Stalins inbjudan att besöka Moskva med att hänvisa till sin höga ålder (77 år) och resans emotionella strapatser. I sin depesch till utrikesminister Bevinuttryckte det brittiska sändebudet sin beundran ”hur fysiskt och moraliskt stark denne gamle man är”. Grunden för Paasikivis återbud var det sovjetiska förslaget om ett vänskapsavtal, som Paasikivi betraktade som onödigt sedan fredsavtalet i Paris i september 1947 hade trätt i kraft.

När Stalins efterträdare hösten 1955 inbjöd Paasikivi till Moskva var den då redan 85-årige presidenten beredd. Han återvände hem med att konstatera att det här var den enda resan till Moskva varifrån han återvände nöjd. Sovjetunionen hade beslutat återlämna det sedan 1944 arrenderade Porkalaområdet väster om Helsingfors.

Efterkrigstiden tog så småningom slut och den europeiska säkerhetskonferensen 1975 förblir ett märkesår för Kekkonen och Finland. Helsingforsavtalet slog fast respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, gränsers okränkbarhet, rätten att fritt bestämma sitt eget politiska och ekonomiska system med mera. Mänskliga rättigheter var en tidsinställd bomb för det sovjetiska väldet och gränsernas okränkbarhet förblir grundfrågan i det pågående kriget i Ukraina.

”Vi segrade men ni vann” konstaterade en känd rysk författare när jag 2001 i Moskva visade honom Paasikivis arbetsrum varifrån det finska sändebudet under mellanfreden 1940–1941 hade kallats till nattliga möten i Kreml med Molotov.

Medlemskap i den Europeiska Unionen var utan tvivel en homecoming för Finland som under efterkrigsåren stegvis hade säkrat sina intressen i den europeiska integrationsprocessen. För president Koivisto spelade den säkerhetspolitiska dimensionen en avgörande betydelse. Skillnaden till Sverige var markant. För Sverige gällde det i främsta rum att slå vakt om sina ekonomiska intressen.

Med en dos självkritik bör det medges att Finland mestadels hade fel när vi gav Estland råd. EU-medlemskapet hade stor säkerhetspolitisk vikt för Finland, men ett utsatt land som Estland behövde mera. I dag är de baltiska staternas Natomedlemskap en viktig stabilitetsfaktor i Östersjöregionen. Spänningen runt Östersjön i luften och på havet har inte sitt ursprung i området utan är en reflektion av utnötningskriget i östra Ukraina. På ett sätt påminner situationen om Krimkriget 1853–1856 som ledde till det som i Finland fortfarande heter Ålandskriget – de brittiska och franska flottorna bombarderade Kronstadt, Sveaborg och förstörde fästningarna på Åland.

Upptrappad militär aktivitet innehåller alltid risker. Kriget i Ukraina har förändrat situationen i Europa och föranlett ett intensivt militärt samarbete mellan Finland och Sverige som innebär ett paradigmskifte. Enligt Sveriges statsminister Stefan Löfven syftar det militära samarbetet med Finland till ”operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden”.

Det finns en paradox, det vill säga en skenbar brist på logik i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

Kriget i Syrien föranledde en flyktingström som överraskade Västeuropa 2015 och nådde Sverige och även Finland. Den ryska dagstidningen Kommersant myntade i sin rubrik den skurrila flyktingströmmen över den norska och finska gränsen som ”flykt på cykel” (velobegstvo).

Att skicka fem tusen asylsökande till Norge och låta tusen ta sig över gränsen i norra Finland överraskade både Oslo och Helsingfors. Från finsk synpunkt var det ett förtroendebrott som ifrågasatte gränsordningen. Speciellt oacceptabelt var det att kriminella element fick operera vid Rysslands gräns. Finland var i inget skede försvarslöst, men steget att stänga gränsen behövde man inte ta. Det är uppenbart att Ryssland spelade med flyktingfrågan och använde sig av någonting som i dag kallas för hybridåtgärd. Men det skedda lämnade en besk eftersmak. Speciellt med tanke på att Ryssland som bekant har problem med alla sina många grannar, dock med ett undantag – Finland.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösliga problemet förblir den oförutsägbara grannen. Då man inte kan lösa detta dilemma måste man kunna hantera det.

Print Friendly, PDF & Email
Written by René Nyberg