Ett judiskt släktträd

Västranyland – 22th september

“Nyberg redogör på ett fängslande sätt för sin judiska släkts bakgrund och för de öden som judarna i Östeuropa kunde råka ut för.”

Ambassadör René Nyberg redogör på ett fängslande sätt för sin judiska släkts bakgrund och för de öden som judarna i Östeuropa kunde råka ut för.

René Nyberg (f. 1946) är en pensionerad finländsk diplomat som bland annat tjänstgjort som vår ambassadör i Moskva och Berlin och efter det i fem år som chef för East Office of Finnish Industries. Pappan Bruno Nyberg (1907–66) var en känd idrottsledare som fungerat som ordförande för både det inhemska och det internationella tyngdlyftningsförbundet.

Mamman Fanny Tokazier (1910–2006) tillhörde en judisk familj i Helsingfors. De två fattade tycke för varandra, men detta stötte på hårt motstånd från hennes fars sida. Meier Tokazier lär ha sagt att dottern får gifta sig fast med en gatusopare bara han är jude. Trots motståndet gifte de sig i smyg och informerade pappan per telegram. Den tilltänkta bröllopsresan till Stockholm avbröts emellertid i Åbo hamn, då fadern för polisen sagt att dottern stulit pengar från firmans kassa. Denna vilseledande lögn ledde till att Tokazier senare dömdes till 7 månaders ovillkorligt fängelse. Efter vinterkriget blev Fanny lutheran.

De baltiska judarna

Boken är inte någon självbiografi utan snarare en mycket intressant släktkrönika med utblickar till många håll men framför allt behandlande Nybergs judiska familj och släktingar. Författaren själv förekommer i boken men mera som en berättande kommentator.

Huvudpersonerna är Renés mamma Fanny (Feige) och hennes kusin Maria Jungman med maken Josef i Riga. Själv kallar författaren sig för “första gradens blandras”. I hemmet talades det både finska och svenska och den unge René sattes i Deutsche Schule så att han blev trespråkig från början. Många av judarna i Helsingfors, såsom morfar Meier, stannade kvar i Finland efter fullgjord rysk krigstjänst. Denne härstammade från Orsja i Vitryssland, men blev finsk medborgare år 1918. Det kan nämnas att bolsjevikerna i Ryssland gärna anställde de utbildade och språkkunniga judarna i sin förvaltning. Den äldre diplomatkollegan Max Jakobson har ju också i olika sammanhang skrivit om judarna i Finland.

Mellan pest och kolera

Judarna i Baltikum hade det ofta svårt och man får höra om många sorgliga öden. De förföljdes och deporterades turvis av tyskar och ryssar. I Riga var tyskan det vanliga umgänges- och förvaltningsspråket. I Finland var ju tyskan sedan gammalt det främsta utländska språket, medan detta var helt oförståeligt för esterna som avskydde tyskarna. I Finland var judarna ofta svenskspråkiga.

Man bör också komma ihåg att trots att vår egen unga demokrati hade sina brister, så rådde det ändå i hela Baltikum ett tämligen autokratiskt styre. Maschas och Josefs öde behandlas utförligt i boken och med “sista tåget till Moskva” flyttades de via Moskva från Riga vidare till Alma Ata långt i öster. Josef var yrkesmusiker och spelade i symfoniorkestrar i olika länder. De prövade också på att bo i Israel, men sökte sig sedan något oväntat till Berlin, där de efter nazistväldet även fick en hygglig pension.

René Nyberg har gjort ett grundligt arbete som också förutsatt en hel del arkivstudier i olika länder. Texten är välskriven men litet hoppande och ibland kan man blanda ihop de olika personerna, men ett bifogat släktträd är läsaren till god hjälp. De judiska namnen återges i olika former, där innehavarna ofta anpassat namnen till lokal stavning. Men boken är i hög grad läsvärd och informerar läsaren på ett initierat sätt om den judiska kulturen och behandlingen av judar i olika länder.

Ulf Slotte

Print Friendly, PDF & Email
Written by René Nyberg