”Den dolda Alliansen” – ”Längtan efter stabilitet”

Svenska Ambassaden, Helsingfors

  • Årets/höstens två viktigaste säkerhetspolitiska böcker i Sverige och Finland.
  • Årets viktigaste säkerhetspolitiska bok förblir Henry Kissingers ”On China”, som är värt att citeras även i kväll.
  • Mikael – Ambitiös, minutiös forskning i ett halvt sekel av svensk säkerhetspolitik.
  • Jaakko – Ambitiös, minutiös kartläggning av en kortare men desto intensivare period av kalla krigets slut ur finsk synvinkel.
  • En journalist och en diplomat, och böckerna kunde inte vara mera olika.
  • Tacka ambassadören för initiativet och inbjudan och gratulera författarna.
  • Mikael Holmström är inte första gången i Finland och Helsingfors och det syns i boken. Mikael har både kunskap och känsla för Finland och landets politik – både i det osagda och det prekära.
  • En kort sammanfattning av Mikaels bok kunde vara att det är en sen bekräftelse av begreppet ”Nordisk balans”. Arne Olav Brundtlands raklinjiga begrepp som Finland vare sig kunde erkänna eller acceptera under det kalla kriget – Finland var inte motvikten till Norge och vice versa – men som Sverige trovärdigt och med framgång praktiserade och spionen Wennerström bekräftade för ryssarna. Det bekräftar också att Finlands försvar var ett ”försvar mot hjälp”. Och det förblir fakta att Moskva varken lyckades infiltrera den finska militära underrättelsen eller kontraspionaget. Eller som Mikael uttrycker saken ”Kekkonen slog dövörat till” med Ustinov 1978 när denne gick för långt (s. 266).
  • • Det gör gott att i detta sammanhang påminna om Kissingers analys om den kinesiska attacken mot Vietnam 1979, som utfördes efter att Sovjetunionen och Vietnam en månad tidigare hade slutit ett vänskaps- och biståndsavtal. Med andra ord Kina bevisade med sin attack att vsb-pakten var makulatur. ”Touching the tiger’s buttocks.”
  • Det enda som i mitt tycke fattas i Mikaels bok gällande Finland är Kekkonens våldsamma reaktion 1973 på IB-incidenten med radioavlyssning vid finsk-ryska gränsen. Det var ett brott mot principen om att inte använda finskt territorium för underrättelseverksamhet riktad mot Sovjet.
  • Att nämna ”Kärnvapenfria zonen i Norden” får folk att gäspa idag. Men det var Kekkonens metod. Författaren Jari Tervo beskriver i sitt satiriska mästerverk ”Mullvaden” (Myyrä) understatssekreteraren Keijo Korhonens uppgift som utrikespolitikens ledare under Kekkonen-periodens slutfas: ”Jag måste nu springa för att skapa en lång satsmotsvarighet (lauseenvastike) vid östgränsen.” M.a.o. skapa ett oöverkomligt ordhinder. Korhonen var en av Jaakko Blombergs företrädare och min vän och mentor.
  • Jaakko Blombergs verk är en genomgång av det som skedde och hur besluten kom till. Det är en initierad beskrivning av finsk utrikespolitik med en hård, kunnig och beslutsam ledare, Mauno Koivisto. Jaakko karaktäriserar inte personer eller sin chef men beskriver öppet fakta om att president Koivisto inte alltid informerade utrikesministeriet om avgörande kontakter och samtal med ryssarna. Någonting som i efterhand är svårt att förstå och acceptera.
  • Jaakkos försynta, torra stil förhindrar honom inte att med välvalda ord och genomtänkta formuleringar beskriva den sovjetiska diplomatin och dess stil i förhållande till Finland. Bara för att ett exempel som dök upp då och som fortfarande dyker upp. I det kalla krigets slutfas åberopades tanken på en ”omvänd finlandisering”. Enligt Jaakko väckte idén ilska i Sjöekipaget där Finlands relationer med Sovjet ingalunda betraktades som exemplariska. Man såg dem som det bästa möjliga, men inte som det idealiska.
  • Mikael moraliserar gärna, och i mitt tycke alltför ofta, när han om igen understryker diskrepansen mellan ord och handling. ”Det visste svenska folket inte!” Det var ju meningen, och det var väl motiverat när det gällde rikets säkerhet.
  • En viktigare fråga, som Mikael kommer med först i slutet av sin bok, handlar ”1980-talets syndfall”. Det är ett känt tema för Finlands del, men också för Västtyskland. Mikael sammanfattar frågan med motsättningen ”fred eller frihet”, någonting som även Jaakko diskuterar ingående. Jag kan inte låta bli att påpeka att det påminner mig om den aktuella ryska debatten – stabilitet eller reform.
  • Grundproblemen var, för att uttrycka det brutalt, att ”DDR var ju socialistiskt!” – m.a.o. progressivt och by definition positivt. Att det var lögn visste tydligen inte alla eller också ville de inte medge det. Jag går in på den här förvrängning och förlusten av känslan för verkligheten i en artikel som publiceras senare på hösten. Den här förlusten ledde i sin tur till en mental anpassning. ”Sovjetunionens brutala charm hade uppenbarligen fyllt sin uppgift. Stormaktens styrka fascinerade och bestal iakttagaren på det mod, som behövdes för en självständig analys.”
  • Det kalla krigets kärnvapenhot hör till historien. Det gör dock gott att med Kissinger reflektera över den kinesiska doktrinen som med bestämdhet förnekade kärnvapenhotet och påstod sig vara ”impervious to nuclear devastation”. Jämförelsen med Kina haltar men det är värt att stanna upp och i det här sammanhang låta bli att glömma det existentiella hotet som Sovjet innebar för både Finland och Sverige. Att behålla fattningen och inte ge upp var avgörande. Eller som en av mina ryska författarvänner uttryckte det år 2001 – ”Vi (Sovjet) segrade, men ni van!” +++
Print Friendly, PDF & Email
Written by René Nyberg